ENGELBREKT ENGELBREKTSSON, HISTORISK ROMAN I 2 DELAR. Af 0. GEORG STARBÄOE. FÖRSTA DELEN: (Forts. från föreg. Jf.) Den rikt klädde biskopssvennen tycktes icke fösta mycket afseende vid den enkle mannen, som stod framför honom, och han skulle säkert icke ens hafva besvårat dennes frågor, om han icke genom den gjorda tjensten varit liksom stämd till hans fördel. Hans anletsdrag voro öppna och ädlä, men det låg i detta ögonblick en öfverlägsenhet utbredd öfver dem, som gaf åt hela hans väsgnde ett utseende af utmaning och förtog till och med det uttryck af godsinthet; som tycktes vara det naturliga för hans anlete; Till höns ursäkt må dock lända; att Engelbrekt stod der alldeles ensam; och det var nu någöt som icke berättigade honom till de hedersbetygelser; hvilka hvarje herresven villigt egnade herremannen.; Den tidens rike och mäktige herrar redö aldrig ut utan att vara åtföljde af et betydligt antal svenner, stundom flera hundrade och alla beväpnade i blanka rustningar, Den ensamme mannen måste derför af biskopssvennen betraktas som en mycket obetydlig person. Just som han stod i begrepp att aflägsna sig med hästen; såg han på Engelbrekt, och det intryck dennes ansigte gjorde på honom måtte hafva varit gynsamt; ty han nickade åt honom och sade: