så väl biskopens; som de öfrigas anleten. De hade utan tvifvel tänkt sig mannen sådan; som Nils Bosson tänkte sig honom; en simpel sventjenare från någon herregård i grannskapet, på sin höjd en gårdsfogde. Men här visade sig eh man som i hållning och åthäfvor tedde sig follkomligt som en deras jemlike. Detta hade till följd, att biskopens helsning blef en helt annan, än som tillämnats. Ofverraskningen försvann snart och en innerlig.välvilja lyste ur hans lifliga ögon. — Jag står i tacksamhetsskuld till eder — sade han — djuret här är mig kärt, är en gåfva af vår nådige herre, konungen; och tål icke gerna någon annan ryttare än mig; — Måttlig sak att tacka för, nådige herre — genmälte Engelbrekt — er raske sven hade godt gjort det der mig förutan: — Det menade han just icke sjelf — återtog biskopen och fortsatte med mycken liflighet — ser ni, det skall vara en af de der egyptiska dagarne i dag, då man icke. bör företaga sig något. Min gamle stallare här ville också att jag skulle uppskjuta resan tills i morgon, eller hur; gamle vn! — biskopen vände sig härvid med ett vänligt leende till den bakom ridande gamle herren, hvilken med. en allvarsam min nickade åt biskopen, —: Hvad; skulle det ej vara nog; Björn Erlandsson; med hvad som timat? Biskopen skrattade hjertligt åt sin gamle skrockfulle stallmästare, och hans munterhet! smittade af sig, så alt äfven då allvarsamma Upsalakanikerne drogo på smilbandet. — Det väntade jag väl minst, vördige herre — inföll Engelbrekt — att få höra någon