hållande till konungen, så bestämde detta honom att afbida biskopens ankomst och icke lemna obegagnadt det tillfälle; som här sjelfmant erbjöd sig att möjligen få kasta en blick in i den prelatensiska verlden, och det på nära håll, Han behöfde icke vänta länge; förr än han båkom träden vid krökningen af vägen hörde sörlet af biskopens följe, som att döma af ljudet vår synnerligen stort. Engelbrekt steg genast till häst och:-red upp på vägen. I detsamma blef biskopen med sitt. följe synlig: Han sjelf red främst; åtföljd på ömse sidor af tvenue andliga. herrar; domprosten och erkedjeknen från Upsala. Bakom dessa tre syntes ännu en andlig herrej som Engelbrekt tog. för biskopens kansler; Vid dennes sida red den biskoplige stallaren och så biskopens heidsvenner eller pager samt derefter de biskoplige ryttarne. Biskop Thomas var redan :en till åren kommen man, men hans eldiga ögon och de lifliga rörelserna; der han satt på sin stolte gångare; den hvitgrå hästen, som hans sven Nils Bosson nyss inhemtat, gjorde, att man tog honom för mycket yngre; än han verkligen var; ! De båda herrarne på ömse sidor om biskopen, herr Peder Nilsson domprosten och herr Peder Hemmingsson erkedjeknen, voro af ansenligare kroppslängd än biskopen, men tycktes deremot såkna mycket af dennes intagande väsende. De vöro till uppsyn allvarsamma. Man såg tydligt, att bekymmer af ovanlig art tyngde på dem; Eögelbrekt red rakt fram mot biskopen och helsade vördnadsfullt och höfviskt på honom och de beledsagande herrarna; och ett uttryck af öfverraskning stod dervid tydligt att läsa i