— Jag heter Nils Bosson, behöfven I mig någon gång, så skall jag ej glömma eder! Engelbrekt nickade leende åt ynglingen; som han snart derefter såg försvinna med hästen i en krökning af den smala vägen: Sjelf gick hån åter till sin häst, öfvervägande om han borde sitta upp och fortsätta sin färd, eller om han skulle invänta biskopen. Han kände väl till biskop Thomas Simonsson i Strengnäs; liksom han i allmänhet var mer eller mindre underrättad om sina förnämsta samtida; och de store herrarne; till hvilka biskoparne hörde; intogo för dessa tider en så vigtig plats i samhället; att en man; hvilken som Engelbrekt i allmänhet följt med sin tids tilldragelser; icke kunde vara i okunnighet om dem: Biskop Thomas var em man; som .stod högt i konungens nåd; Han hade till och med af denne blifvit föreslagen till erkebiskop i Upsala efter Johan Håkansson, som aflidit på en visitationsresa i början af år 1432. Kanikernai Upsala eller dömkapitelsledamöterna hade dock förekommit konungen och valt sin domprost Olof Larsson till erkebiskop; hvilken omedelbarligen derpå begifvit sig till Rom och der blifvit af påfven invigd i sitt embete den 18 maj 1432: Allt dettå visste Engelbrekt. Han hade också hört, att konungen i sitt missnöje med Upsala domkapitel ville till erkebiskop utse en biskop Arnold Ciementsson från Bergen i Norge: Men håru denna fråga sedan utvecklat sig, visste han icke; Och då han derjemte icke var blind för frågans stora betydelse, i synnerhet som utgången af densamma måste vara af mycken vigt för den ställning det högre presterskapet för framtiden skulle komma att intaga i för