Dagens Nyheter – 4 juni 1867, sida 2

tade så ljuft omkring hans kinder; allt utom honom hade ett sådant uttryck af frid; att det äfven födde af sig frid inom hans hjerta. Det var som om en morgon grytt äfven inom honom; och i dess ljus såg han den väg som var honom förelagd till kungen och hvad som deraf borde följa. Hoppet log dervid emot honom lika ljust som himlen var blå och molnfri; och en röst inom honom hviskade om framgång och ett godt slut på hans svåra värf. Tankarna skiftade dock allt eftersom dagen framskred, och det närvarande onda strök som en stormvind bort både sol, ljus och blommor ur hans morgondröm: Solen hade ungefär beskrifvit hälften af sin båge; när Engelbrekt stannade för att rasta och fodra sin häst: Han befann sig-vid ett tvevägamot och han ledde sin: häst något på sidan om vägen in bland träden, der han äfven sjelf slog sig ned på en sten. Han hade icke suttit der så synnerligt länge, förr än han fick höra ljudet at en gallopperande häst; och vid han reste. sig .upp fick han kort derpå se en hvitgrå häst med tom sadel komma framsprängande i fullt sken på vägen som kom österifrån och bildade mot den, på hvilken Engelbrekt kommit, en spetsig vinkel: Det var ett ögonmblicks verk för Engelbrekt att springa fram och hejda den skenande hästen: Några ögonblick derefter syntes en ung herresven, klädd i karmosinrödt flöjel med rika guldbroderier; : komma springande samma väg som hästen, synbarligen i akt och mening att inhemta denna; Ett otvetydigt drag. af glädje lyste ur ynglingens anlete; som af det häftiga språnget blifvit skarlakansrödt. Han fattade