Dagens Nyheter – 4 juni 1867, sida 2

Mint MHAEESSA TSE Sala kyrka ledande vägen: Han ville hinna upp och genskjuta dessa nattliga kämpar: Men bollen rullade andan med en tilltagande hastighet; ett svagt rop hördes och så var allt försvunnet och liksom bortblåst från ängen: Ett ögonblick öfverlade Engelbrekt med sig sjelf, .om han ytterligare skulle förfölja dessa undanilande skuggor: Men dels nödvändigheten att skaffa hvila åt. sin: upptröttade häst, som efter den sista: milens stormridt var mycket medtagen; dels de tankar af högre art, som uppfyllde honom, förmådde, honom att afstå från detta beslut. Han red fram mot. den. gamla kyrkan och till socknepresten; der han fick husrum och hvila öfver natten både för:sig och sin häst: Följande morgon tidigt. satt Engelbrekt åter: till häst och. fortsatte sin väg söderut. Han hade en lång väg för sig och ville vara i Stockholm till qvällen. Naturligtvis utgjorde de båda ryttarne sedan föregående aftonen föremålet: för hans tankar; och han genomgick för: sig sjelf alla möjligheter för : och :emot den åsigt han först fattat; att den ene af dem: skulle vara en.fogdens tjenare. ; När allt kom omkring, kunde. det helt enkelt vara någon tilldragelse r. det laglösa lif, som äfven i dessa trakter lefdes; ty brott: och mord och rån hörde i dessa tider så godt som till ordningen för dagen. Huru det nu än var, så måste han rida vägen fram; och allt längre. han red, desto mer försvann ur: hans själ hvarje tanke på Jösse Eriksson och den fara; som från honom eller hans utskickade hotade: Vägen låg så ljus framför I honom i morgonsolen och vårliga vindar flägs