Dagens Nyheter – 3 juni 1867, sida 2

det mot sin vän. — Ser du, jag känner henne jag, jag har sett henne. — Det är ett par stenar i Gullspångselfven, som . kallas så — upplyste Peder Ulfsson, hvilken. sjelf hade svårt att beherrska sin harm vid nämnandet af detta namn. — Jag har mycket hört: talas om Otto Thorbjörnsson och hans grymheter — inföll Engelbrekt — men aldrig af åsyna, vittnen. Tala derför, jag lyssnar gerna, till ett ord af eder, ty I bafven sjelfve sett, hvad I berätten. — Jag red. der, förbi, det, var i lördags — återtog Hans Djekne, — solen höll, på att dala, när jag. kom ..till slottet, och i hennes sken såg jag på stenen tvenne nakna hopbundna menniskor. De voro redan döda, och några skrikande korpar flaxade omkring stenen. Det , var en fader med, sin, son, som velat detsamma, som du nu vill, Engelbrekt; de hade ämnat sig till kungen för att, klaga. Det var med en våldsam ansträngning, som den starke mannen förmått i lugn framsäga dessa ord, .men liksom för att taga. skadan igen öfverväldigades han derpå af, sina känslor så, att han måste föra handen öfver ögonen, och, en suck; som nästan liknade en snyftning, pressades fram ur hans bröst. ..—, Den gamle bonden — tillade han derefter — var min faders granne och vän; och sonen var min vän; och jag var skyldig honom mitt, lif; ty han har en gång räddat mitt; och nu lågo de der båda, ett rof för rofdjuren. Ve, ve öfver dessa utländska fogdar! — Amen! — sade Engelbrekt och. fattade vännens hand. — Men tro Mig; Hans Djekne, deras dagar äro räknade, vare sig att en Gull