sade han — det var vid midsommaren förlidet år. Och I hafven heder af min gudsson; Pass på, Stig, att du blir stark som din fader och from och god som din moder. Då kan du uträtta något för Sverges land med tiden. Gossen tog en manhaftig hållning på sig och såg Engelbrekt stint i ögonen, och Engelbrekt log i det han klappade det lockiga hufvudet: Derpå reste han sig upp och nalkades Hans för att säga farväl och bryta upp. — Du drager icke nedåt Lödöse, Eugelbrekt — frågade Hans Djekne. Man kunde nemligen så välderifrån, som från Stockholm gå med köpmansfartyg till Köpenhamn: — Nej; min led går åt Stockholm. — Skada det, du kunde eljest få något mera att bira på till kungs: Jag red förbi Agneholms slott på hemvägen från Westergötland och kan föra färska heigningar från konungens fogde Otto Thorbjörnsson sStut. — Såå, du talade med honom? — Nej, nej, vid vår herres fem sår, jag talade ej med honom, men jag hörde dess mera talas om honom; och det lilla jag .såg bekräftade till fullo, hvad som sades. Han ger icke vår fogde mycket efter i grymhet. Det är bara litet omv2xling. Den redlige Hans Djekne tycktes blifva upprörd vid blotta omnämnandet af hvad ban sett; Hans röst darrade och hans hand ryckte krampaktigt i svärdfästet. — Känner du till Plågan i Gullspångselfven; Engelbrekt, säg, känner du till henne — utropade han, och hans ögon. sprutade. eld och lågor; som om han varit färdig att draga svär