Dagens Nyheter – 3 juni 1867, sida 1

nattkylan fått en tillflykt på gården; och slutligen; huru Ornäsherren väckts af bullret, då fogdeknektarne kommo och återfordrade de olyckliga. Engelbrekt å sin sida yttrade ingen förvåning öfver munkens uppträdande och borttagandet af Herrmans häst. — Han torde veta mera än jag om denna färden — var det enda han sade, redogörande tillika såsom svar på männens spörjsmål; hvarför han kom ensam, huru sorgligt Eriksmessodagen slutat för honom enskildt; — Nu må fader Johannes — så slutade han — rida den hästen allt hem till Kårberget igen. Mången god dag kommer att gå, innan min raske Herrman behöfver honom, om det ens någonsin kommer att ske. Harm och vrede lågade ur allas blickar vid berättelsen om S:t Orjansgillet, och Hans Djekne slog den knutna näfven i ekebordet så att de framsatta tallrikarne för morgonvarden hoppade: Icke ens den lille Stig, som i detsamma visade sig i dörren; kunde med sitt leende locka bort stormmolnet från fadrens panna. HE;gelbrekts blick ljusnade vid åsynen af den friska och starkt byggda gossen. Han lyfte upp honom och kysste honom, lade derpå sin hand på det lockiga hufvudet och pekade med den andra liksom åt helgdagsrummet i norra gafveln. Modren knäppte dervid ihop sina händer; Sannolikt-tänkte hon på sin dröm. Dock kunde det ock vara en följd af den hemska gerningen, som hon nyss hört omtalas. Så uppfattades också hennes rörelse af Engelbrekt; som derför ville leda hennes tankar på ett gladare ämne, — Det var deruppe jag såg honom sist —