Dagens Nyheter – 3 juni 1867, sida 1

— Och jag äfven! — tillade efter hvarandra Hans Djekne och Peder Ulfsson; och ett sorl af tillfredsställelse genomlopp alla de närvarande: — Ser du, sven — återtog Engelbrekt — der har du vårt ord till fogden; drag nu dina färde. Svennen vände sig för att gå: Det var en ståtlig gestalt, och hans anletsdrag voro behagliga, men i hans öga låg något bakslugt och ondt, som väckte misstro och afsky: Engelbrekt såg skarpt på mannen: Det såg ut som om han forskat bland sina minnen; hvar han förut sett detta ansigte; Plötsligt klarnade hans blick och han gick fram till svennen, hvilken nu stod omgifven af de andra knektarne. -— Magnus! — sade Engelbrekt och fattade silfverkedjan, vid hvilken hängde ett litet smycke af guld — Magnus:.s hur långt vill du rasa i blindhet? Mycket är brutet, men ännu icke allt :.: Svennen såg upp på Engelbrekt med en blick, hvari bestörtning och vrede stridde om väldet. Men innan Engelbrekt hunnit afslata meningen; ryckte han sig lös och störtade som ett vildt djur bort ifrån gården, åtföljd så småningom af de andra knektarna. Ett drag af smärta stod att läsa i Engelbrekts ansigte, när han med blicken följde den bortilande; och det stod qvar der ännu, när han : följde Hans Djekne in i dagligstugan. Nu fick han fullständigt reda på allt som timat; allt sedan Ornäsherrens hemkomst: de båda: ryttarne; som haft så brådtom söderut; de. stackars qvinnorna, som under stormen och