Dagens Nyheter – 3 juni 1867, sida 1

som tilldragit sig, och han talade ännu; när de åter nalkades fremlingen på gården. — Och nu; vän Engelbrekt — sade han, just som de stannade — nu vet du allt, nu må du råda! Engelbrekt stod tyst ett par sekunder; hvarunder det mörka molnet så småningom vek bort från hans anlete. — Jag skulle hafva handlat som du; Hans Djekne — sade han derpå — och jag är viss; att du nu vill handla som jag; eftersom du öfverlåter åt mig att här råda. Låt föra fram dina dragare, lika många som kärrorna äro der vid kyrkan! Alla sågo förvånade på Engelbrekt, men Ornäsherren gaf ett tecken åt sitt folk, och snart såg man hästarne framföras ur stallet. De leddes fram till platsen; der Engelbrekt stod: — Nu skall du höra mitt ord och alla deras, som här äro samlade — sade denne derefter, vändande sig till dem fogdesvennen, som var prydd med silfverkedjan — och detta vårt ord skall du framföra till fogden. De arma qvinnorna; som: desse gode män, Hans Djekne och Peder Ulfson; räddat undan en ond bråddöd, de skola i Guds namn från Ornäs återvända till sina hem, och kungens skatt med dem; fast forslad af dessa Hans: Djeknes dragare. Ty dem; som I kallerx så, de äro menniskor, och kungens skatt; den kalla vi för röfvadt gods, och om annorlunda förhåller sig, så skall det med ärliga mäns ed på tinget blifva bevisadt, som lagen säger: Till dess går jag, Engelbrekt Engelbrektsson, i borgen för både dragare och skatt.