Dagens Nyheter – 1 juni 1867, sida 2

Men det tilltog i styrka, det uppblandades med andra röster och med vapenslammer, och så vaknade hon. Hon satte sig upp i sängen: -Det var ljus morgon; Men drömmen stod lefvande för hennes inre åskådning, och liksom en fortsättning på densamma hörde hon samma högljudda rop och rasslet af svärdsklingor, som korsades mot hvarandra. Hennes man hade stigit upp långt före henne; och en :hemåk aning genomkorsade hennes själ. Hon störtade upp, kastade på sig kläderna och skyndade ät på loftsbron. Här såg hon-genrom ett af de små vindögonen ned på gården, der en förfärlig syn mötte hennes ögon. Vål tio -knektär, som hon på deras röda och gröna klädebonad igenkände vara fogdens, omgåfvo hennes man och gästen, som denne haft med sig föregående aftonen. HSvärden voro dragna och huggen föllo tätt, men ännu stodo de:två ööfvervänne. Höv uppgaf ett förtvifans rop och skyndade ned på gården. — Till svennestugan qvinna! — ropade då hennes man emot Henne — de hundarna hafva tillbommat dörren! Håästigt som tanken ilade hon öfver gården till svennestugan; och lyckades efter någon ansträngning få upp dörren: Men derinne fann hon männen butdna, och innan hon hunnit lösa dem, förgick ytterligare en stund, När hon kom ut på gården, såg hon dock ännu svärdshuggen skiftas, men tillika tvenne män komma springande från sjösidan fram mot de stridande; Etigelbrekt! — utropade hon och sam