Dagens Nyheter – 1 juni 1867, sida 1

MA a varm stuga::: låten mig svara för följderna. Men intet buller, en och en här utefter lands vägsdiket. :. skynden. Äfven den stackars modren till det nyfödda barnet hade förstått de välmenande männen. Hon ville resa sig upp, men hon förmådde det icke; utan föll tillbaka på marken. — Tag henne på dina armar, sven — sale då Hans och vinkade åt drängen — jag skall taga barnet; och jag vill vara sista man på denna färden: Och allt gick som Hans Djekne ville: Drängen gick föret med den afsvimmade qvinnan, så de andra; en och en, och sist gingo Hans och Peder Ulfsson. Alla voro tysta, och stormens dån och elfvens brus gjorde det dessutom omöjligt att höra ljudet af de vandrandes fjät, äfven när fötterna trampade hårdan mark. Ungefär en timma derefter sutto de stackars förfrusna och uthungrade qvinnorna i ett rum på Ornäs framför en flammande brasa, och Ornäsherren och hans hustru gingo omkring och delade ut mat och öl. — Nu kunna vi sofva med ro — sade mannen sedan, när han och hustrun befunno sig i sitt sofrum — hvad som nu än må följa härpå. Huru det var, så rådde dock större oro i hustruns sinne, än som hon ville låta påskina för sin man. Också låg hon vaken långt efter sedan ma nen fallit i sömn, och det var som om hans lugza och jemna andetag snarare ökat än minskat hennes bekymrade själ. Först långt efter: midnatt fö!l hon i en orolig slummer, och der i drömmen lefde hon om igen de sista timmarnes oro.