Dagens Nyheter – 1 juni 1867, sida 1

danskymda af trädens öfverhängande grenar, och hade ej stormen brusat fram så häftigt och elfvens dån varit så starkt; så skulle man trott sig höra tunga hjertslitande suckar från skuggorna der invid vägen. Nu kunde man anse de hemska ljuden åstadkomna af stormen och elfven gemensamt, liksom ville de vid det åldriga templets fot klaga jordelifvets klagan till allförbarmaren deruppe, eftersom menniskotunga teg. — De odjuren tyckas dock hafva gifvit de arma menniskorna tak öfver hufvudet för natten — sade Per Ulfsson; dystert betraktande den lilla stugan, Ett genomträngande, vildt skri, som af en menniska i de förfärligaste qval; genomskar luften och bildade ett otvetydigt svar på Peder Ulfssons uttalade förmodan. De skyndade fram alla tre i riktning mot träden; hvarunder skuggorna rörde sig och hvarifrån suckarne kommo. Hans Djekne var den förste, som hann fram, och hans blod ville stelna i ådrorna, när han böjde undan grenarna och fick sigte på bvad som rörde sig derunder. En skara qvinnor omgåfvo en blek och aftärd gestalt; som höll ett nyfödt dödt barn i sina armar och med en blick; hvilket iniet ord kan beskrifva, lyfte det mot höjden. För Hans Djekze och Peder Ulfsson; hvilka nyss dragit här fram, var det med ens klart hvad som här tilldragit sig. Qvinnorna skulle i stället för dragare draga kärrorna till fogdenästet.. Dragarne hade tagits i mät redan förut; hvad. som här fanns på kärrorna var et sista, af något värde. som funnits att taga i en mängd fattiga hem, hvilkas qvinnor tvungits