Dagens Nyheter – 31 maj 1867, sida 1

som vi säga, konventionella former; göra det man eller qvinna; inom hvars bröst det klappade; gerna sedd eller tåld; Deraf följde en viss yttre sträfhet och enkelhet; både till hvardags och helgdags, men derunder bodde fromhet och kraft och mannatro. Utan tvifvel skulle det icke skada, om vår tid egde litet mera af den hjertats fromhet, hvarpå den gångna var så rik: Kort efter männens inträde i rummet kom en ljuslockig gosse inspringande; han kunde vara omkring tio år: Den stränge husbondens ansigte ljusnade vid åsynen af gossen; som raskt sprang emot honom. Han lade sin hand på det lockiga hufvudet och sade: — Gud signe dig pojke; kan du skjuta lärkan i flykten än? — Icke skall det töfva länge, det lofvar jag — svarade gossen: — Skynda dig då Stig; Sverge behöfver män med styfva armar och godt sigtel Den främmande som följt med Hans fattade gossen under hakan och betraktade honom länge tigande. Den lille Stig såg modigt främlingen i ögat. — Ar det ende sonen — frågade gästen: — Den ende — svarade värden — som lefver. — Och du ser mig ut — fortsatte gästen halft på skämt; half: på allvar till gossen — att kunna bryta en lans med tiden ::s — Det vill jag ock — svarade gossen — så sannt jag heter Stig Hansson. — Håll ord, gosse — inföll fadren — de tiderna låta icke vänta på sig; som vilja pröfva svärden. Så sannt mig Gud bjelpe, Peder Ulfsson — han vände sig härvid till den främmande