Dagens Nyheter – 29 maj 1867, sida 2

längst bort fogdens hästar, och det var, som om någon sysslat der nere vid dem, — Ett djefvulsväder för den som skall ut i natt! — hörde hon en stämma säga, och hon igenkände Ruprechts röst: — Fogden får väl betala ridten — hördes en annan svara, — Detta är bästa gångaren i fogdens stall! Mer uppfångade hon icke, Stormen hven och slet sönder den täta molnmassan, så att en och annan blek strimma af månen började glänsa öfver den våta marken. Men Agnes var känslolös för allt, och hennes) krafter tycktes tilltaga med hvart steg hon aflägsnade siz från fogdegården, Så kom hon öfver bron och ilade stigen fram till det lilla kapellet och gilleshuset, som låg der bredvid. Hon -steg. uppför trappan; men .hon märkte icke de båda eldkolen som glödde vid stenfoten och som Engelbrekt och Herrman: varsnat. Hon klappade sakta på dörren, Ingen hörde henne. . Skulle hon öppna dörren och stiga in och kalla ut Herrman, eller skulle hon afbida ett gynsamt ögonblick; Hennes oro steg till förtviflan, då hon i detsamma hörde steg innanför och röster som talade. Det var Herrmans röst; Det hörde hennes bjerta. mer än hennes öra: Månljuset som föll på denna sidan af huset belyste helt och hållet den späda qvinnoskepnaden, som stod der döf för stormen, hvilken slet i hennes kappa och liksom ville lyfta denna sorgedrägt bort från hennes skuldror. I detsamma började eldkolen röra sig invid stenfoten och flytta sig framåt, och efter dem följde