Dagens Nyheter – 29 maj 1867, sida 2

tet. Ett förfärligt vrålande följde derpå, och den bleke mördaren utandades sin sista suck, Då tystnade sången derinne i gillesalen, steg hördes på trappan, de försvunno åter, men omedelbart derpå upplystes gården af bloss och fylldes af folk. Det var bröderna och systrärna, som från gillesalen skyndade ut att se, hvem som störde gillets och kögtidens frid., Den syn; :som mötte deras ögon, är. lättare att tänka sig, än att beskrifva. , Först det söndersargade liket af den främmande köpmannen, vid hvars sida, björnen låg och slickade sina. sår. Och der bakom invid planket ett annat lik, vid hvilket blåklädd jungfru knä böjde. . Eagelbrekt var en ibland de främsta, Han gick fram till den knäböjande jungfrun och såg vid skenet af ett bloss på den döde. — Herrman! — utropade han. och en tung, bjertslitande suck steg upp ur hans barm. — Herrman Berman! — upprepades af alla de kringstående. — Hvem är mördaren? — hördes åldermannens veka stämma straxt bakom. Engelbrekt såg, sig omkring och hans blick stannade på dolken, som den döde köpmannen ännu höll i sin hand. — Denne har mordvapnet i sin hand, — svarade han — svennen der är obeväpnad — Så har då — fortsatte åldermannen — vår lybske broder brutit mot konubgs-edsöre; ej blott såsom den der burit blanka. vapen utan fast mera burit blodig hand på sin gillesbroder, och ligge han derför, som vårt heliga