Victor Hugos fredsmanifest. Den store, tänkaren och, skalden .Victor Hugo har nyss uttalat sina känslor och tankar, rörande tidens ; och dagens största fråga: ett varaktigt och oväpnadt fredstillstånd, i inledningen till den Vägvisare i Paris, som blifvit utgifven för utställoiogens skull, och till hvilken alla de förnämste författare :i Frankrike lembat bidrag. Vietor Hugo uttrycker sig på det höga, tankedigra och glänsande sp åk, som utmärker alla hans sednare skrifter. Det är svårfattligt understundom; men känslan, sympatien hos våra läsare skola hjelpa dem att fatta denna fredepredikan, hvaraf vi här återgifva slutet: ) Konungarne må organisera sina härar; låt dem göra det om det roar dem; men låtom oss oupphörligt upprepa för dem, att framtiden ej är håtet, utan endrägten, att hon ej tillhör kanondundret, utan lokomotiverna: Verldens pacificerande är bestämdt af ödet; ingen förmår något deremot. Jordens: förminskande genom jernbanan och den elektriska tråden öfverlemnar henne allt mer och mer i fredens hand. Tiden är inne, mån må streta emot aldrig så mycket. Den gamla regimen kämpar hopplöst. Det förflutna är mycket sinnrikt i konsten att döda; det gör sig mycken möda, det bråkar sin bjerna; det uppfinner hvar dag ett nytt märkvärdigt och verksamt vapen till -menniskomord; Man skall ge! det -hederslegiouskorset; men något annat resultat skall det ej vinna. Menniskorna börja att mindre märka villervallan; lusten att döda hvarandra förgår hos dem. Mot en sådan ideernas strömning hjelper ingenting. Det är civilisationens stigar som föra menniskorna i den eller den riktningen; men nu och för alltid håller sig menskligheten på den goda vägen: Ett eller par återfall kanna ske; men de bli också de sista. Framtidens mäktiga vind blåser fram freden. Hvad förmår man väl mot denna broderlighetens och glädjens stormvind? Förening; förening! ljuder ett oändligt skri. Och under det osynligas andedrägt spira kärlekens blomster ur marken. Resen er upp mot denna verldsvårens uppvexande grönska, förhindren omhvälfningen: Förhindren den; icke blott med det tjugonde århundradet fråmför er, utan det adertonde bakom er. Drömmår, drömmar, ingenting annat än drömmar: De ofantliga stålkulorna, till pris af 1000 francs stycket; slungade ur den der jättekanonen, som preussaren Krupps kolossala hammare om hundra tusen skålpunds vigt frambringat; äro lika verksamma mot framåtskridandet; som såpbubblornå; dem ett litet barns mun blåser ur ett halmstrå. Hvarför vill ni ha oss att tro på spöken? Inbillar ni er, att vi inte visste att kriget är dödt? Det dog den dag då Jesus sade: Alsken hvarandra! Sedan dess för det på jorden ett spökes lif; Efter Jesu död räckte natten nära två tusen år, och om natten uppträdde spöken och kriget kunde gå omkring i detta hattmörker. Men det adertonde århundradet kom med Voltaire; som är morgonstjernan; med revolutionen, som är morgonrodnaden — och nu är det full dag. Kriget bor i en graf. De döda lemna ej sina grafvar vid middagstid: Det: blir i sin graf och lemnar oss vårt ljus. Visa din fana; krig! Kan du ej det; du usling, så visa dina trasor. Då räkna vi hålen i dem. Den förra kallar män ära, de gsednare hungersnöd; skändande, förstöring, sjukdom. Det ena följer med det andra — nog.:. Tyskar ären I angriparne? Aro vi det? Hvem gäller det? Tyskar, all men, i er se vi totaliteten af menniskorna. Vi älska er; Vi europåer från Paris äro: af samma familj com ni; europ6erna från Wien och Berlin; Frankrike betyder: frihet, : Tyskland: broderlighet. Kan — nn ) Vi ha lånat dessa utdrag ur Aftonbladet, och vi tacka detta blad ej blott för att det satt oss i tillfälle att så: hastigt meddela dem, utan ännu mera derför att det genom att införa Victor Hugos fredsförklaring har medverkat till att främja den