Dagens Nyheter – 28 maj 1867, sida 3

svens fara. Huru kunde hon väl visa någon oto, någon fruktan för ynglingens skull? Det hade ju yarit detsamma som att rent ut säga: jag älskar honom, han måste räddas. Nej; Engelbrekt kunde how icke tala. vid; och hon såg nästan med välbehag; att intet tillfälle dertill yppades; ehuru derunder å andra sidan hennes ängslan och oro tilltoge med hvarje ögonblick, som flydde obegagnadt. Och det var verkligen så. Engelbrekt var så upptagen af hennes fader; att det skulle hafva väckt dubbelt allas förundran, om hon stört de båda männen med berättelsen om en fara, som de måhända; när allt kom omkring, skulle betraktat som obestyrkt; eftersom de icke kände sagesmannen så väl som hon. Så gick söndagen och måndagen kom. Hon hade nu fattat det beslut att icke vända sig till Engelbrekt; utan till sin fader; och en stund gladde hon sig rätt hjertligt; att nu hafva funnit rätta vägen för ungersvennens räddning: Då stack åter hennes kärlek upp sitt hufvud, denna kärlek, som måste döljas som en helgedom för hela verlden. Nej, nej; icke kande hon omtala den för sin rike; ansedde fader. Han var ädel och god; men aldrig, aldrig skulle en så obetydlig yngling; som Herrman Berman, inför hans ögon vara värdig hans dotter. Nej, nej! Icke heller var det möjligt undsr dagens lopp att kunna få rå om fadren så lång stund, som behöfdes för att kunna utan att på något sätt röja sig meddela hvad som var nödvändigt. Och likväl måste ynglingen räddas! Redan var skymningen inne. Hon kunde från fogdegården se huru ljusen och facklorna