Dagens Nyheter – 28 maj 1867, sida 3

nu i dag liksom för årbundraden sedan; alltid äro dess grunddrag desamma. De enkla; ursprungliga -böjelserna; sorg och glädje, hat och kärlek; hämnd och-afund och vänskap, de förblifva sig lika i alla tider. De utgöra enheten i mångfalden; den genomgående färgtonen i de olika tidernas skiftande färgspel. Melodien kan blifva olika; men tonerna som bilda den; löpa alla i samma skala, uppåt eller nedåt: Än drömmer ynglingen helst om strider och ära, om ock både striden och äran är en annan än fordom. Men flickans dröm; hennes hjertas heligaste bön är en fridens och försoningens bön; hon är ännu som fordom den borna fridsjungfrun. Och för henne såsom sådan är intet förändradt. Lika tyst; lika omärkligt som fordom uppspirar kärleken i hennes hjerta och vecklar ut sina skära blomblad mot himlen: Men ingen är mera, nu än förr invigd i det heliga mysterium, då första gången vid stjernornas sken ett namn utandades öfver blommans kalk, vigande flickan från barn till qvinna; lyftande -Jifvets slöja och utbredande för hennes spanande blick oanade rymder, der morgondaggen ligger qvar; men der töcknen vika och idel solljus råder och värma och frid. Agnes älskade Herrman Berman. Hon visste det knappt sjelf; eller hon sökte undfly sig sjelf, men hur det var, i hennes hjerta var redan namnet Herrman inbrändt, och faran; döden som hotade ungersvennen gjorde det med ens klart för henne, att denne Herrman betydde mer för henne; än allt annat i verlden. Se derför var hon sig knappt mäktig vid bordet i Säters höganloftssal; derför kunde hon inte tala till Engelbrekt och varna honom för hans