Dagens Nyheter – 28 maj 1867, sida 3

tändes i byggnaden der bredvid käpellet uppe på höjden på motsatta sidan af strömmen, och der låg gillehuset; som man sagt henne. Hennes oro steg till sin höjd; och ingen, ingen som hon kunde anförtro sig till, ingen; ingen som kunde rädda den modige; den djerfve ynglingen; han som så oegennyttigt var färdig:att offra sitt lif för hvarje lidande man eller qvinna, han som räddat henne sjelf från en fara; kanske förfärligare än döden. Ty hon anade nu; att bortröfvandet ur Jätturvallsgrottan stod i sammanhang med fogden Johån Wales tal om sin bjertans kär; som Herrman höll på att uttränga. i Hon kastade sig på knä framför den heliga jungfrun; hon genomfuktade sammetshyendet med sina tårar — men madonnan steg ej ned från sin plats, hennes hjerta var hårdt som metallen, hvaraf hennes bild var förfärdigad. Då genomlyste en blixt hennes själ. Jag vill räd a honom sjelfle — stod med ens för henne såsom det enda; men på samma gång det bästa medlet; Och tårarnes flöden uppbörde, fast ögat brann i låga och hjertat slog feberhett. Hon gick in i det inre rummet; der fru Richissa befann sig. För henne far det klart att något ovanligt var på färde; men alla hennes frågor blefvo obesvarade: