Dagens Nyheter – 27 maj 1867, sida 2

— I detta fall — fortsatte han — som måhända torde komma att inträffa; ty jag känner kung Erik; jag:... Vill ni mottaga ett förtroende af mig, Herrman Berman? Herrman såg förundrad på köpmannen, som; obesväradt och utan att afbida hans svar; fortsatte: j — Jag har en kista goda vapen med mig... jag hade ämnat sälja dem, men af aktning för eder frände Engelbrekt Engelbrektsson, och af erkänsla för det nöje; som edert sällskap i afton skänkt mig, vill jag lemna denna Kista åt eder med full frihet att använda den, när så påfordras. Missförstå mig ej — han slog härvid blygsamt ned sina ögon — jag har haft mycken vinst i edert land. Den lilla kistan :;:; Men kom skall jag visa eder den! Herrman visste ej hvad han skulle tänka eller tro. Det låg något så uppriktigt och förtroendefullt i mannens hela väsende, och dessutom hade det varit ohöfviskt att afslå det frikostiga anbudet, som härflöt af en så väcker och ädel bevekelsegrund. Men oaktadt allt detta; som talade till förmån för köpmannen; var det något, som kom Herrman att liksom draga sig tillbaka för honom. Det var som om mannen icke riktigt kunde se honom i ögonen. — Det dröjer ännu — fortfor Lydert; medan Herrman tycktes besinna sig — det dröjer ännu, innan det skänkes i till nästa minnesskål. Vi kunna godt hinna vara här tillbaka innan dess. Se, jag fruktade för fogden; och derför förskaffade jag åldermannens och stolbrödernas tillåtelse att sätta kistan nere på gillesgården ; .; Ni måste se den:,,: