En verklig svamik politik. — de! är det stora namn som Fäderneslandet ger åt sina bemödanden att förleda svenska folket till att likt en okynnig gatpojke utkasta ohöfviska ord mot alla sina stora grannar och sålunda reta dem till fiendskap; samt till att likt vissa gamla fruntimmer springa omkring i husen och lägga sig i fremmande hushållsangelägenheter. Må Fäderneslandet gerna för oss blifva saligt i sin tro, att detta är verkligt svensk politik. Men. vi säga: det är ingen politik alls; oeh det är icke heller svenskt; ty ett sådant förfarande är hvarken klokt eller manligt. Sverge har icke, kan icke hafva för närvarande; och för en lång framtid, mer än en politik, och det är en inre politik: Sverge har drifvit en annan politik fordom — det är den som den tidning; hvilken tagit fäderneslandets för densamma alltför höga namn; kallar för stor politik, men som svenska folket funnit vara en företrädesvis olycklig politik; Sverge har drifvit den politiken att underlägga sig fremmände länder ech folk — det har bemäktigat sig Bremen, Verden, Wismar, Voroch Hinterpommern, Liffland, Estland; Kurland och Finland, och det har användt mer än halftannat århundrade för att småningom åter förlora dessa städer och länder, men förlorat på samma gång sina egna krafter till en sådan grad, att utan att vi varit af en sådan jernnatur som vi äro och utan att Sverge haft ett så lyckligt läge skulle vi numera icke finnas till såsom folk: Det var hardt nära att komma derhän 1809, och vi vilja icke se det komma till något liknande en gång till. Derföre säga vi: vaktom oss för sådana åderlåtningar som Hattpartiet ådrog oss 1740; sådana blodbad som Gustaf III framkallade 1788—89; sådana interventioner som Gustaf IV Adolfs dåraktiga strid mot Napoleon 1806; sådana orättfärdiga och ändamålslösa men dyra militärpromenader som 1848 till Fyen och 1849 till Slesvig för att bistå Danmark mot de folk som gjort uppror för att blifva fria från danska väldet; sådana neutralitetsförklaringar som konung Oscars 1853 till förmån för Ryssland; för sådant krig som Fäderneslandet och de öfriga Skandinaverna år 1864 sökte förleda Sverge till att börja mot både Preussen och Osterrike; vaktom oss för allt otidigt inmängande i andras stridigheter! Låtom oss i stället egna alla våra tankar, vår vilja, våra krafter åt folkets andliga och fysiska förkofran; Och görom detta ej på sådant sätt som Fäderneslandet, hvilket t, ex. har, enligt sin egen uppgift, många gånger anmärkt och bekämpat det förhållandet att tjenare som olofligen afviker ur sin tjenst kan tilltalas i brottmålsväg och dömas till fängelsev, oaktadt ett sådant förhållande icke existerar i Sverge: Fäderneslandet vill gerna att vi skola följa det på sådane anmärkningsvägar — och visserligen bör det kännas ledsamt för Fäderneslandet att finna sig ensamt på dem — men vi kunna icke hafsza den äran: Dock tycka vi att Fäderneslandet åtminstone icke borde ondgöras så förskräckligt på oss för att vi icke lika ofta som det klandra polisen: Det är riktigt otacksamt af Fäderneslandet att söka sak med oss i det hänseendet just i de samma dagar; som en af dess adra morskaste artiklar mot polisen grundar sig helt och hållet på en berättelse i Dagens Nyheter om ett maktmissbruk af polisen, hvilket tilltälligtvis ej kunnat blifva kändt för Fäderneslandet genom någon annan än just oss. Tänk om vi icke hade försett Fäderneslandet med det uppslaget, som redan gifvit det anledning till 3 eller 4 artiklar mot polisen!