Dagens Nyheter – 25 maj 1867, sida 2

— Du har då intet att säga mig, Engel brekt? — sporde hustrun: — Ack, hustru; hustru — utbröt Engelbrekt; åter liksom vaknande ur den tankeverld der han hölls fången — denna dag har så upptagit mig, att jag knappt fått tala ett ord med dig, och likväl vet ingen; när vi härnäst få säga ett ord till hvarandra ::: Så; så; gråt icke..: Jag kommer nog helbregda tillbaka, början lofvar godt, vi skola förtrösta på Gud.:: Den allvarlige mannen söndertryckte ett par tårar och hastrun lutade sitt hufvud mot hans bröst. Men Engelbrekt upplyfte hennes hufvud och kysste henne: — Mod nu, hustru .:: du skall se om hus och hem, och behöfver du ett godt råd; så vänd Han hejdade sig plötsligt. Ett namn höll på att halka öfver hans läppar, ett namn som var hemmastadt der; efter hvad det tycktes; i vigtiga ögonblick: Men nu dröjde han att uttala det och hans öga såg utåt rummet; som om det velat sönderdela mörkret och finna ljus: Det dröjde dock icke länge, förr än han fottsatte. — Och behöfver du ett godt råd; så vänd dig till pater Johannes. : Säg honom; att Engelbrekt en gång i sitt lif misstrott honom; men bed honom förlåta det. Jag anförtror dig öch hus och hem i hans vård; :Och nu farväl; hustru, Gud och alla helgon beskydde dig! Han kysste åter sin hustru. Derpå ryckte han till sig hatten; tryckte den på hufvudet och skyndade ut, åtföljd af Herrman.