Dagens Nyheter – 25 maj 1867, sida 2

man; Jag steg åt sidan; för att lemna dem väg. Det var ingen mer och ingen mindre än fogden sjelf och han red in på fogdegården . :. — Men patern var väl ej med bland dem? — Nej, men jag mötte honom straxt efteråt, och när jag helsade på honom; svarade han intet; och då jag frågade, om han ämnade sig till fogdegården; nickade han blott. Jag sade då till konom; att det var fogden; som red framför honom och att han ridit in på fogdegården; men han sade icke heller då något, utan blott nickade. Engelbrekt tycktes sluka hvarje svennens ord; och sedan försjönk han i tankar; Det tycktes arbeta inom homom; och tankarne tycktes tynga !honom, ty pannan lade sig i djupa fåror och den venstra handen tryckte häftigt svärdfästet. Härunder öppnades en sidodörr och hans hustru inträdde. Hennes ansigte bar tecken af tårar, och man såg lätt, att hon bemödade sig att antaga ett raskt och modfullt utseende, när hon nalkades sin man: — Stunden nalkas — sade hon och lade sin hand på Engelbrekts, hvilken han stödde mot bordet — kommer du hit åter från gillet, eller begifver du dig derifrån på resan? — Jag tänkte det — svarade Engelbrekt uppfarande och fattade sin hustrus hand — jag tänkte komma hit tillbaka; men nu gör jag det icke; vi taga från gillet vägen till sjön ..: Har Ulf gått? — Ja; det har han! Engelbrekt tycktes knappast uppfatta svaret. Han stod och vägde sin hustrus hand i sin, men den andra for gång efter annan utför hans skägg.