Dagens Nyheter – 25 maj 1867, sida 2

XI. S:t Örjans gillestuga. De båda männen gingo med snabba ste nedåt bron; och sedan de kommit på andra sidan strömmen togo de af åt venster; drogo sig uppåt åsen; ett godt stycke på sidan oh köpmansbodarna, och fortsatte derpå i riktnitg mot det lilla kapellet: Stormen hade tilltagit i styrka; och det började regna. De sågo på afstånd ljusen lysa från fogdegården; och när de hunnit fram emot kapellet; lyste äfven gillestugan ett vänligt välkommen emot dem: Den låg på sidan om kapellet, sträckande sin lilla tornspira mot höjden; och tog sig ut, som ett litet barn vid sidan af sin äldre syster, såsom hvilken väl det åldriga kapellet kunde anses. Denna sammanställning får ej blott betraktas som en yttre och tillfällig, utan det var verkligen ett inre och väsentligt samband mellan kyrkan och gillena i allmänhet: Båda voro fridens hem och värn, kyrkan på en mera upphöjd plats; gillestugan mera ställd liksom midt i menniskohvimlet: Kyrkan var det stora hälleberget med korset planteradt derpå, gillestugan liksom den yttersta förgården till fridens helgedom, en flyttbar skärm mot våld och brott; ett utanverk; men helgadt genom något helgöns namn; Men gillena afsågo ej blott det skydd och den hjelp; som behöfdes mot yttre våld och störande ingrepp i handtverkarens eller köpmannens unäring och värf; utan äfven den; som kräfdes mot sjukdom och fattigdom, och detta senare var sannolikt deras äldre och tt.