Dagens Nyheter – 24 maj 1867, sida 2

E nellertid inbars maten: Husbonden knäppte af sig bältet, hvarvid svärdet hängde i en silfverkedja — det var nemligen enligt privilegierna tillåtet för bergsmännen att gå beväpnade — och hängde upp det på en krok i väggen vid sidan af spiseln; och Herrman följde Hans. exempel. Derpå gick Engelbrekt fram till ändan af bordet, läste en bön; och så satte han sig i bhögsätet. Vid hans ena sida satt hans hustru, vid den andra Herrman, och så tjenarne och tärnorna på ömse sidor. Alla iakttogo tystnad, alla voro i tankarna sysselsatta med. husbondens afresa. och hvad -som deraf skulle följa: När middagsmåltiden var slutad och alla reste sig upp för att gå; vinkade Engelbrekt åt gamle Ulf att stanna. Det väckte ingen uppmärksamhet. Ulf var en gammal trotjenare, som åtnjöt sin husbondes högsta förtroende, och det hände: ofta; att han stannade qvar efter de andra för att tala enskildt med husbondfolket. — Jag bar ett stycke arbete åt dig; Ulf — sede Engelbrekt; sedan alla voro utgångna och endast hans hustru och Herrman stodo qvar i stugan — men det är ett styft arbete; som fordrar både en dugtig arm och ett klokt hufvud. Har du qvar något af din gamla styrka i armen; Ulf.:.? Det lyste en strimma af stolthet och glädje under de grå ögonbrynen. . — Du kan tryggt lita på mig; Engelbrekt, nu som förr! — svarade han. — Hm, det vore en evig skam för mina gråa hår, om någon af pojkarne skulle få hjelpa dig; när du begynner det bästa arbetet i ditt lif.