Dagens Nyheter – 24 maj 1867, sida 2

Skrifvare; som I; fader; sagt mig vara fogdens kreatur. — Derför ropade jag åt drängen att vi skulle fara i morgon. : Sadeltyget skickade jag med gamle Spjut-Jon-Björnssons söner. De voro här båda i stugan, när jag trädde in, och sedan jag underrättat dem om hvad som var att göra, voro de genast färdiga. Gunnar red först åstad. Han hade din sadel med sig. Lars, som du mötte; förde min med sig bakom sig på hästryggen. Jag menade; att båten borde hafva minsta bördan, om den skall gå med riktig fart. — Må fogden så känna timman; eller icke — sade Engelbrekt; sedan Han en kort stund iakttagit tystnad. — I Guds: namn; så gifva vi oss af frånS:t Örjans gille. Allt hvad som göras kan är gjordt: Du skall hafva tack Herrman! oo Och hvem vill du ha till roddare öfver sjön? — sporde svennen: — Gamle Ulf skall rö oss till Wika! — Men det bekhöfves starka armar; fader. Vinden har tagit till; det artar sig till storm åt natten, om det håller i: — Var lugn min sön; gamle Ulf har armar för två. Nu började husets hjon inkomma i stugan: Drängar och grufarbetare och tärnor inträdde den ena efter den andra. Sist kom en gammal man med isgrått hår och skägg och ett par små grågnistrande ögon. Det var gamle Ulf. Hans stora muskelstarka kropp och hans kraftfulla åtbörder och rörelser utvisade dock, att ännu mycken styrka bodde under den nötta hamnen: Han såg sig tyst omkring utan att aflägsna sig långt från dörren.