Dagens Nyheter – 23 maj 1867, sida 3

bön. Ty händerna höllo radbandet omslutet. Helt visst hade underrättelsen om hvad som tilldragit sig på förmiddagen redan hunnit henne och öfverväldigat henne. Dörrens öppnande störde henne icke. Engelbrekt blef stående tyst vid dörrtröskeln; och i hans allvarliga blick tändes en flamma af outsäglig kärlek; man kunde nästan säga andakt. Afven han knäppte tillsammans sina händer och bad. Så lyftade hustrun upp sitt hufvud och fick syn på mannen; Hon reste sig upp och gick emot honom: Det var ett mildt och vackert qvinnoanlete med ett par innerligt fromma ögon; Hon var måhända något blekare än vanligt; men det kunde också vara en följd af den mörka drägten och den tätt efter ansigtet slutande hufvan; Engelbrekt slöt henne intill sig och fattade hennes hand. : — Tack! — sade han — du beder för mig ...:. du vet då redan, att jag skall draga bort? Hustrun böjde sakta sitt hufvud; och ett par heta tårar föllo på mannens hand. — Hvad som är menniskan förelagdt; hustru — sade han — det kan hon icke undgå; men Herren råder öfver ödet. Dermed sköt han henne sakta ifrån sig och fattande hennes båda händer såg han henne djupt i ögat: — Inga tårar; qvinna — tillade han — Engelbrekts hustru får icke grått! Ar det så Guds vilja, träffas vi nog åter, hvarom icke; så mötas vi i himmelrike. (Forts:) —— pp