Dagens Nyheter – 23 maj 1867, sida 2

till dess, eller tills I på annat sätt fån höra af mig, skall allt vara lugnt och stilla i våra bygder: Svärjen mig det! Och männen svuro; som Engelbrekt ville, och dermed upplöstes församlingen: Men Engelbrekt stod tankfu!l och följde med ögonen den böljande mängden: Det såg ut; som om han haft svårt att skilja ögonen från dessa dystra, bleka anleten; hvilka läto böja sig under lagen, fast svärdsudden hölls emot hjertat; färdig att stöta till: Det ligger också något stort och herrligt i den lära; som dessa bondemän väl icke kunde uttala i ord; men desto bättre och kraftigare i handling, — den att manligt bida; att fördraga och försaka — den att sin ... lefnads bleknande fröjd och storhet kasta knngligt leende bort och dö. Men snart nalkades den upplösta skaran Engelbrekt, först en och en, och sedan i större hopar. Trängseln blef stor omkring honom: Alla ville tacka honom; trycka hans hand; och bedja honom trygga sig vid deras svurna eder, måhända ock varna honom i afseende på fogden. Det var med knapp nöd; som han kunde få tillfälle att säga några ord i örat på Herrman; hvarpå man såg denne oförmärkt draga sig ur hopen och taga vägen nedåt bron. Det dröjde en god stund; innan Engelbrekt kunde lemna platsen: När han slutligen var stadd på vandringen till sitt hem och hade kommit öfver bron; kom emot honom den mannen, hvilken samtidigt med munken inträffat vid mötesplatsen och öfvervarit sammanträdet: Mannen räckte Engelbrekt sin had: — Hvad; ni här; ädle herre! — utropade