Dagens Nyheter – 22 maj 1867, sida 2

sigtighet. Herrman förstod honom och följde honom stillatigande ett stycke på sidan: När de då sålunda kommo att vända ryggarne mot folksamlingen, stannade munken och räckte svennen en pappersremsa; hvarpå några få ord stodo skrifna. i — Till Engelbrekt! — hviskade munken: Derefter nalkades de åter samlingen. Munken intog sin förra plats; och Herrman gick fram mot Engelbrekt: Ingen hade ännu kommit sig för att svara på hvad Engelbrekt yttrat: Alla tycktes noga vilja öfverväga hans ord: Tillfället var derför gynsamt; och Herrman lemnade Engelbrekt munkens pappersremsa;: Engelbrekt läste den; och en mörk sky drog öfver hans ansigte: På papperet stodo dessa ord: — Fogden är i huset bakom dig! — Från fader Johannes! — hviskade Herrman: Engelbrekt sammantryckte papperet i hånden; och när han såg upp, stod en Morakarl färdig att tilltala honom: — Sannt är det, som du säger Engelbrekt — sade han — en bör icke hugga af den hand, som man vill trycka till försoning: Och jag tror detsamma, som du, att kungen icke vet; huru mycket ondt hans fogdar vålla. Men vägen till kungen är numera så lång, att fara är, det ingen hinner fram; Du vet nog lika väl som vi, att mången man börjat vandra den vägen, och se vi granneligen efter, eå vetta alla spåren bort; men inga hemåt igen: Huru länge vill du då; att vi skola bida; eller säg oss den man; som kan åtaga sig att fara till kungen och framföra vår klagan? Se derför har det synts oss; som om vi nu gått så långt; vi kunna