Dagens Nyheter – 22 maj 1867, sida 2

min mening, gören nu som I viljen och Gud gifver eder i hågen; men vid det som jag nu sagt eder vill jag stå fast, så sannt mig Gud hjelpe och Sanct Erik konung. Dessa ord gjorde ett djupt intryck på alla; De förstodo nu; att den lille mannen ville detsamma som de; men ville det på ett sätt, som vältrade all blodsskuld öfver från deras hufvuden på konungens; eller på deras; som stodo omkring konungen och hindrade honom att se de tårar som flöto, och det blod; som gjöts; emot Guds och menniskors lag och hans egen konungs ord: Men ej blott orden; sjelfva det sätt; hvarpå de framfördes, den djupa malmklara stämman, den enkla, flärdlösa hållningen hos talaren och den öppna, manliga blicken, allt förenade sig att fängsla åhörarne; Den litsle mannen syntes förändra gestalt under det han talade, eller rättare man såg blott hans uttrycksfulla ansigte och fäste sig så vid de ord, det uttalade; att man för öfrigt glömde den yttre menniskan. Och på det hela vår det som han sade i sjelfva verket detsamma som alla velat; ehuru nödens gränslösa djup tvingat dem att tro sig redan vara hunna till den gräns, der det blir mannens pligt att möta våld med våld. De hade redan beträdt den väg, som Engelbrekt utpekade, och de trodde ej, att någon ville våga ett språng öfver det vida svalg som öppnade sig på densamma: