Dagens Nyheter – 21 maj 1867, sida 3

På Kopparberget bodde denna tiden en man; som hette Engelbrekt Engelbrektssona — se der den enkla begynnelsen till hans saga från en tid; som så fästade sig vid hvad, han uträttade, att alla biomständigheter bortföllo såsom allt för obetydliga att minnas: Engelbrektssaga har blifvit för vårt nationella lif, hvad anden är för kroppen. Liksom vid menniskoandens skilsmessa från kroppen allt det förgängliga faller till jorden utan att ens märkas; utan att en tanke offras derpå, så har man i afseende på Engelbrekt glömt allt utom det stora och herrliga, som fäster sig vid hans namn; Bland folket, som Ersmessodagen 1433 befann sig här, såg man drägter från alla Dalarnes socknar blandade med bergsmän och köpstadsmän, som kommit hit för handelns skuld. Lifliigast var folkhvimlet omkring de båda kapellen, der man ville afhöra messan till Sanct Eriks ära: Vid det östra kapellet i närheten af den påbegynta kyrkobyggnaden stodo tvenne män inbegripna i ett samtal. Deras anleten bar samma pregel, som låg uttryckt på nästan hvarje mans och qvinnas, nemligen djup och tung sorg; dock stod den liksom tydligare att läsa på böndernas än på bergsmännens anletsdrag: Men midt i detta töcken, som ville skymma bort blicken; tindrade ett visst något, som talade om vrede och om hämndelust. De tvenne männen voro en Morakarl och en bergsman. Bakom den senare låg en ovanligt stor hund; som dock vid närmare påseende visade sig vara en björn. Han låg med nosen nedhukad. mellan framtassarna.