Dagens Nyheter – 21 maj 1867, sida 3

— I säger något, Gunnar Larsson — sade bergsmannen; i det han trädde båda händerna inom läderbältet; som omslöt hans lif. — I säger något, som påminner mig om kyrkobygget här. : — Kyrkobygget? — frågade Morakarlen och såg förvånad på bergsmannen. — Ja, har I då icke hört, huru bergsmännen här utsågo platsen för kyrkan? — Nej; Björn Bergsman, det hafver jag icke! — De drogo icke ens om saken, somliga ville hafva den på andra sidan ån; andra vid Gammalberget, och då kommo vi öfverens om att låta viga en byggningssten och lägga den med ett klöf på en häst samt att bygga kyrkan der hästen stannade och lade sig ned. — Hm — sade Morakarlen. — Du menar då, att Belgsting gjort oss samma tjenst; som hästen eder? — Det menar jag! Belgsting känner jag föga mer än till namnet från den tid han red med silfverskodd häst, men visst är; att enligt min tanke den litsle mannen här på Kårberget är den rätte, han och ingen annan! Godvulen synes mig .dock denna Belgsting vara. Det säges att han och Engelbrekt hafva en gås oplockad med hvarandra. — Men tror du, att Engelbrekt här vill åtaga sig vår sak och föra oss an. Vi Siljans män känna honom väl, bättre till och med än männen der nere från de södra socknarna, och vi sätta nu vår tröst till honom; men om icke heller han tager sig af oss..:.: — Då kan endast ett underverk rädda oss; Gunnar Larsson! — svarade Björn Bergsman: