Dagens Nyheter – 21 maj 1867, sida 2

va 2 co . Bätteg. och polisnyheter, BRådkuwsrät:es En moder som stjäl för att få föda åt sitt barn. En piga vid namn Lovisa Matbilda Wallgren stod i går inför rådhusrättens 3:dje afdelning, tilltalad för stöld af en silfver-tesked från en handlande Davidsson. Den tilltalade erkände tillgreppet, med af snyftningar halfqväfd stämma. På fråga af domaren Kvarför hon, som hade en god tjenst, riskerat att förlora denna och dessutom för framtiden göra sig olycklig, svarade den arma qvinrnan (hon var esdast 24 år): Jag har ett barn, men ingen hjelp till dess uppfostran; de personer, till hvilka jag öfverlemnat barnet, hade att fordra penningar af mig för dess underhåll; jag hade inga; de hotade bära barnet till mitt busbondfolk; jag tog skeden ur skafferiet för att pantsätta den-och lemna dem de penningar jag kunde erhålla på densamma, men blef gripen; skeden är nu återlemnad. Sedan allmänna åklagaren yrkat ansvar å Wallgren för första resan snatteri, afkunnade domstoJen, efter hållen öfverläggning utslag, och fälldes Wallgren att för nämnde brott böta 10 rdr (det lindrigaste straff lagen stadgar i sådana fall som detta). Efter en allvarlig förmaning af domaren att aför framtiden akta sig och hellre tigga än stjälas, fick den stackars qvinnan aflägsna sig. Kassören Norings balans. I gär fortsattes i rådhusrättens 3:dje afdelning ransakning med kassören Alexis Noring, tilltalad och häktad att hafva ur hrr Tottie Arfwedsons kassa tillegnat sig stora summor. Likasom vid föregående rättegångstillfälle uppträdde notarien Synnerberg såsom rättegångsbiträde åt Noring. I stället för hr W. F. Arfwedson, hvilken förra gången uppträdt såsom ombud för hrr Tottie Arfwedson, inställde sig denna dag häradshöfding Westman, enligt fullmakt. Noring, som inlemnade ett skriftligt anförande, sökte deri bevisa att de tagna penningarne endast kunde anses såsom låns, enär chans mening alltid varit att betala dems, men, adåliga konjunkturers hade vållat att han ej i rättan tid kunnat verkställa återbetalningen; han ville ej söka ursäkta sitt förfarande; trodde dock att domstolen, äfven utan hans påpekande skulle finna emånga mildrande omständighetera, t. ex. att antagas borde, det cheferne skulle ha känt till att han srört sig med kassans medelk. För öfrigt ändrade Noring sin förut afgifna bekännelse såtillvida att hån ej sedan ci mars 1862, för egen räkning tagit ett öre ur kassan; förutom en del af lönen för tiden derefter.påstod han sig icke hafva uttagit penningar ur kassan annat än för att bjelpa hr Carl Arfwedson den ngre med lån. Dessa lånetransaktioner påstod han fortfarande att grosshandlar Sutthoff afvetat. Han trodde bestämdt att han ej lånat ur kassan mer än apå sin högsta höjd 114,000 rdrs, ville dock ej bestrida att beloppet kunde uppgå till-den af firman uppgifna summan. Noring anmärkte vidare, att en omständighet som ytterligare borde förmildra domen öfver honom, vore att, under de 8 år som han varit kassör hos firman, öfver 320 millioner gått igenom hans händer, hvarför det ej skulle varit underligt om en missräkning på den felande summan kunnat ega rum, hvarför, och då han erkänt sitt fel, detta endast borde kunna rubriceras såsom obetänksamhet. Härefter hördes tvenne af notarien Synnerberg åberopade vittnen: protokollssekreteraren C. J. E. Åkerstedt och grosshandlaren C. Reinh. Sutthoff. Hr Åkerstedt hade icke vidare i såken att upplysa, än att han tillsammans med hr C.Arfwedson, en yngre, sedan kassabristen blifvit upptäckt, rest ned till Göteborg för att träffa Norings svärfar och broder för att fråga desse om de skulle vilja bjelpa Noring från den-skam-och vanära som i annat fall skulle komma ätt drabba denne; att svärfadren då lemnat en ovilkorlig förbindelse Ja 12,000 rdr och brodren en ovilkoörlig på 4,000 rdr, under förbehåll att en förbindelse skulle lemnas till dem att intet åtal skulle blifva väckt emot Noring. Såsom -saknande fullmakt att lemna en sådan förbindelse hade hrr Åkerstedt och Arfwedson i stället lemnat ett resipisse å de emottagna förbindelserna å tillsammans 16,000 rdr, och skulle firmans delegare sedan afgifva svar om de vore nöjda med den erbjudna summan. Detta hade emellertid icke inträffat, hvarför anmälan om Norings brott gjorts. För öfrigt berättade vittnet att År Arfwedson vid genomseendet af de värdepapper, hvilka Noring till honom öfverlemnat, ansett dem, istället för 130,000 rdr ej kunna vara värda mer än omkring 70,000 rdr. Grösshandlaren Sutthoff, som härettör hördes; bestred på det bestämdaste att han, som från den 1 april 1862 till den 1 jan. 1865 tillsammans med hr Carl; Arfwedson varit procurator, någonsin afvetat att Noring, ur kassan, lånat penningar åt C. Arfwedson; han uttalade för öfrigt sin förvåning öfver den lömska insinuation Noring framkastat. Det enda vittnet visste om dessa lånetrarnsaktioner var KARO RER SÖREN SON SON att