Dagens Nyheter – 21 maj 1867, sida 2

och sjelfva hennes bemödande att synas likgiltig väckte mer än behöflig uppmärksamhet för henne: — Sådana finnas alltid, fromma fru — svarade Engelbrekt — och nu måhända flera än fordom. — Det finnes en vallpiga här på kungsgården — gentog fru Richissa, liksom ville hon skynda från de vidare upplysningar, hvilka hon kunde erhålla — och hon är född der vid berget; hon omtalar besynnerliga historier om männen deruppe, Så har hon talat om en man; som heter Björn på Varggården, — han skall hafva en björn, som är tam som en hund: — Ja; det eger sin riktighet, den mannen känner jag väl.:: — Det var en märkelig konst — inföll grefven — att tvinga björnar med jernkedjor; det kan jag tänka mig; men att tämja dem till hundar, det väeker min förvåning: i — Konst eller icke — gentog Engelbrekt — så är björnen tam som en hund och följer sin, herre öfver allt; Man säger ock; att björnen skall hafva en synnerlig förkärlig för en viss färg, nemligen blått; och den som är klädd i blått kan med visshet räkna på hans beskydd. — Då är han ju som född till din riddare — skämtade grefven och kastade ögat på sin dotter, som bar en ljusblå klädning, broderad med silfver; Har mannen sjelf tämjt sin björn, eller har han dertill användt någon annan? — Grefven vände sig härvid åter till Engelbrekt. — Han har fått både björnen och konsten att styra honom af en man; som i grunden kan båda delarna : : : Och hvad heter den mannen — frågade