Dagens Nyheter – 20 maj 1867, sida 3

(Insändt.) Om folkskolan, Många hafva visserligen företagit sig, att i åtskilliga af våra tidningar påpeka de många brister, som äro till finnandes i våra folkskolor, i bopp att vederbörande måtte vidtaga några kraftiga åtgärder till dessa bristers afbjelpande; det kan således för mången anses öfverflödigt att mera orda härom; men för en och annan synes det, som om höga vederbörande vore comhördas, efter som vidtagandet af dessa åtgärder så länge uteblifver. Folkskolefrågan är en fråga, om ej af största likväl af så stor vigt, att den hvarken kan eller bör öfverlemnas åt blotta pratets om densamma — detta är en både känd och erkänd sanning. Måtte derföre hvar och en; som har någon tanka för det sanna och rätta, höja sin röst och ropa på af alla krafter så länge till dess höga vederbörande ändtligern måtte vakna upp ur sin dvala för att gripa saken an och utföra den med rättvisa och sann fosterlandskärlek! Nu frågas det kanhända: Hvilka äro dessa brister? Dessa äro sannerligen icke svåra att finna för den, som vill göra sig det comaketa att något närmare undersöka en folkskola och hvad som med den sammanhänger. Som insändaren är landtbo; -så kan han ej så noga uppgifva hvilka dessa brister i stad äro, men med någorlunda visshet tror han sig kunna säga att de på landet äro: 1:o. Ojemn skolgång hos barnen; 2:o. Likgiltighet hos skolrådsledamöterna; 3:o. Bristande förtroende för läraren; Hvarifrån kommer allt detta onda? Ja, hvarifrån ; ; . Att lemna en detaljerad uppgift på orsakerna; skulle upptaga för mycket både af tid och utrymme, utan vill jag inskränka mig till hvad som skäligen kan anses såsom hufvudorsak: Stiftets folkskoleinspektör utfärdar: cförslag till allmän skolordning inom N.N. stift.c Detta förslag är så godt som på förhand gilladt och antaget. Skolrådets ordförande inom församlingen sammankallar skolrådsledamöterna för att upprätta ett så kalladt skolreglemente. Detta sker nu utan att skolläraren i det ringaste blir tillfrågad om huruvida alla punkterna i detta reglemente äro utförbara eller icke (hvar och en vet nog detta bättre än skolläraren!), han måste i allt tiga och utan minsta motsägelse ställa ig skolrådets och dess ordförandes föreskrifter till efterrättelse;s Nu händer icke sällan att skolrådets och de öfrige församlingsboernas åsigter icke till alla delar stämma öfverens i afseende på folkskolan och dess behandling, men båda parterna vilja göra sina åsigter gällande. Än skollärsrens åsigter då? Skolläraren får icke ha några åsigter, han måste dansa efter båda parternas pipa; så vida han icke vill ligga i uppeubar strid med ena eller andra parten. Hvar och en; som något närmare tänker på saken,, kan lätt förstå, huru skolläraren, ställd i ett sådant förhållande, skall kunna finna sig lifvad till nit och nöjaktig verksamhet för sitt maktpåliggande kall — då han många gånger får arbeta mot både sin vilja och sin öfyertygelse — ja, till och med mot sjelfva naturen, och till belöning härför får han — icke sällan — upp: bära: den ena gången förebråelser af inspektör, den andra gången af skolrådets ordförande och den tredje gången får han höra missnöje af barnens föräldrar — hvar och en af dessa tycker sig hafva både rättighet och skyldighet att cmästrac skolmästarn. Hvar och en som felar, eho det vara må, måste med undergifvenhet mottaga tillrättavisning; men då måste ock tillrättavisningen vara befogad. I fall någon skulle tycka att dessa yttranden äro öfverdrifna och icke enliga med sanna förhållandet; så uppmanar. jag honom vänligt att sjelf försöka sätta sig in i en skollärares alla förhållanden och omständigheter, d. v. s.: antaga en skollärares plats med både skyldigheter och rättigheter, praktisera deruti en 3 å 4 år; eller buru länge som behagas — gör detta och säg mig sedan om dessa yttranden äro öfverdrifna eller icke! Det läres ju dagligen och predikas både från våra kathedrar och predikstolar att Gud är en rättvis Gud; att det är hvarje menniskas förnämsta pligt; att efter yttersta förmåga söka närma sig det högsta väsendet både i tanke och handling; och att hvarje orättvisa är en synd, som af Gud straffas; om ej i denna verlden dock med säkerhet i den tillkommande, På grund härutaf vill jag ödmjukligen framställa en fråga: Kan det anses fullkomligt enligt med rättvisan att anse en folkskollärare tillräckligt aflönad med 4 å 500 riksdaler årlig lön, under det att en vaktmästare, till exempel vid en Hypoteksinrättning får uppbära 10 a 1200 rdr om året? Måhända det kan anses enfaldigt att jemföra tjenstemäns löner; emedan de funktioner, dessa tjenstemän hvar för sig ha att fullgöra äro så långt åtskilda. Har man allvarlig mening med det; att man ll an unllig AaAnh sann falklata unnlvaniNnG csAM