Dagens Nyheter – 20 maj 1867, sida 2

oo Naturligtvis — yttrade grefve Hans, utan att rätt uppfatta meningen med Engelbrekts ord. — Men det förvånar mig högeligen, hvad I der berätten. Inalles blott 17 namn under en handling, som rör alla tre rikena. :: — Redan straxt efter kröningen — återtog munken — började herrarne lemna staden, och det fordrade hela den stora drottningens snille och klokhet att kunna hålla herremötet vid makt. Det sattes till och med i fråga, om den nykrönte konungen var rätt kommen till Sverges krona; och när man slutligen efter fyra veckor kom dertill att ett bevis uppsattes om konung Eriks val och kröning till konung i de tre rikena ; :. då funnos icke mer än några och 60 herrar qvar, och under den påföljande veckan drog också största delen af dessa bort, så att blott de 17 voro qvar. Min salig herre var med bland dessa 17; och jag minnes ännu, nör han skildes vid drottningen; huru hon vänligt klappade honom på axeln och sade med sitt vanliga egendomliga leende: det skall dock gå; herr Carl af Toftal liksom om hon dermed velat låta honom förstå, att hon för denna motgångs skull ej gaf sin sak förlorad: o— Och det har också lyckats henne — inföll grefven lifligt: — Det har icke lyckats, grefve Hans — tog Engelbrekt till orda — och tro mig; de; skall aldrig lyckas. När bondehären sist låg för Stockholm för att befria den ädle herren konung Magnus Eriksson, så berättades det om en väldig bågskytt, som lofvat att skjuta spiran af tornet Kärnan. Drottningen vann under hela sin tid intet mera, hon fick herrarne på sin sida, de voro tornspiran; hennes klokhet bågen;