Dagens Nyheter – 18 maj 1867, sida 2

man Bermän. Nu sitter hon i ro hos Engelbrekt här på Kopparberget, och dit lärer fogden väl knappast våga resa. Men nu gäller det ungersvennens lif, stolts jungfru .::. — Hans lif? — frågade Agnes och blef så blek om kind; som den hvita kragen, hon bar om ein hals: — Ja och ni måste rädda honom — svarade gossen med mycken bestämdhet. — Säg för Guds skuld, huru hänger allt detta ihop. Jag skall rädda honom; säger du s;..? -— -Jo;. se. vi kommo till Kopparberget i går i dagningen, för så fort mor fått hvila ut bos Mats Ersson, så begåfvo vi oss på väg: Och när det så led fram på dagen; så redo Engelbrekt och Herrman utför; de skulle vara vid Skedevi kyrka i går qväll. Men mor hade med sig en sjuk bergsmansdotter; och hon bad mig gå med bud till sin fader: Det var i går på eftermiddagen jag gaf mig på väg. Jag rodde öfver Tisken och Runa till Wila, men när jag kom dit och jag gick i land var det redan mörkt och jag tog. in till prestgården; der jag fick lägga mig på logen; — Du tyckes icke göra dig så brådtom, Erik; som då det gällde din moder — sade Agnes; och det låg till hälften en förebråelse i både ord och blick. ooo— Förstår jag eder rätt; stolts jungfru; så viljen I nu klaga mig an för det som jag ej ;kan. råda bot: på: Låt mig blott tala om det alltsammans; det är nödvändigt att I kännen det från början och till slut. Som jag sade, jag lade mig i prestens loge och det dröjde ej länge förr än jag somnade; Men vid mid