Dagens Nyheter – 17 maj 1867, sida 2

oo o— Du har väl icke narrat mig? Karin — frågade mörkögaät med alla tecken af den mest spända uppmärksamhet; — Brudtärnorna sprungo efter henne, hön greps vid stranden :.:? — Bida litet; stolts jungfru; resten vill jag sjunga! Och med sin underbart rena och välljudande röst började flickan: Bruden hon sig öfver Skeppsbron Sprang, Med all ära och dygd Hon stanna inte förr hon kom i hertigens famn. I finnen väl både rosor och liljor. sOch herre Gud välsigne dig min lilla fästeman, Och det jag Har lofvat dig jag väl hålla kan! sOcK herre Gud välsigna dig min lilla fästemö, För dig har jag seglat kring så mången grön öl — Det kunde jag tro; och så ville jag hafva det; Den raske konungasonen vann sin brud: Men brudfolket; fick man ej reda på; att bruden flytt till sjöstranden; förföljde man henne icke? — Jo; hennes tärnor sökte henne i rosendelund; och sedan kommo de ned till stranden de också. Men då hade konungasonens fartyg redan lagt från strand och hissat sina segel. Det hördes steg bakom de båda flickorna; och Karin vände sig om och såg fram genom dalen. Men hon kunde icke se långt till följd af de många träden: Den mörkögda var deremot så upptagen af tankarne på Rosa lilla; att hon hvarken hört stegen eller såg sig om; — Nå de kommo till stranden; och riddaren kom med sina svenner; och konungen lät sätta skepp i sjön :..? — Nej; nej! Tärnorna kommo och bruden stod i bakstammen och helsade dem; Hör