Dagens Nyheter – 16 maj 1867, sida 2

— Mig synes — genmälte Kettil; med ens helt allvarsam — som om vi nu som bäst höllo på och sjöngo sista versen: Gud bättre::.. hur länge menar du Engelbrekt att slikt skall räcka? — Så länge Gud vill; Kettil; han väger med jemnan vigt! . — Men hela Dalarna brinner som en smält grop; antingen blir här i bygderna ett regemente på stigmäns vis eller också blifva vi trälar alla; jag sade det Engelbrekt. — Väl ser det så ut, men Gud gör väl nåd omsider! i Nu inträdde Herrman. Såsom seden var, sat:e han sig helt tyst vid bordet såsom blott åhörare till det samtal, som de äldre männen förde. Men Kettil gick till skåpet och framtog ytterligare en bägare öl, som han satte framför svennen: — Jag har sagt det förr, och jag säger det än; Engelbrekt — fortsatte han derpå — hårdare nöd; än som vi nu lida, kan ej komma öfver oss; och du; Engelbrekt, är mannen; som skall stå oss bi: Skär upp en budkafle .:. innan ett halft månhvarf skall hela Dalallmogen hafva rest sig, och vi drifva denne blodsman Jösse Eriksson för alltid från Dalarna och från Sverges rike.:. — Du ser icke långt framför dig Kettil — afbröt Engelbrekt den ifrige talaren — när du talar sådana ord. Vi hafva dock gifvit konung Erik vår ed, och han är en mäktig herre, som råder öfver trenne riken, (Forts.)