Dagens Nyheter – 16 maj 1867, sida 1

bland de andra skuggorna, hvilka bildades af pelarne och de flämtande ljusen. Framkommen till koret, dröjde han ett ögonblick. Vid altaret tycktes en man hafva knäfallit; men det var så mörkt der i koret, att det också kunde vara en förtätad skugga från den framspringande muren. Bergsmannen var också så upptagen af de tankar, som nu dvaldes inom honom, att han icke vidare lade märke dertill, utan vek af åt höger till helgonbilden, framför hvilken ljuset brann. Här föll han på knä och försjönk i bön. Hans läppar rörde sig sagta; och ord, som ej kunde förnimmas af menniskoöra, halkade öfver dem. Men snart blefvo orden hörbara, hans stämma började uttala dem halfhögt. — Knappast kan den biltoge mannen nalkas dig, herre, med sådana ord, som din höghet kräfver — hördes hans darrande stämma halfhviska — och icke eger jag numera det, hvarmed jag kan köpa en messa eller par af de fromma bröderna för min själ; men här framför det altare, som min moders fromhet upprest; här må det finnas plats för hennes fridlöse son, och härifrån må hans simpla ord finna en väg till din thron. Han såg upp på helgonbilden. Det var den heliga jungfrun med jesusbarnet på sin arm: Kring bådas hufvuden hade konstnären anbringat en förgyld gloria, som återkastade skenet från den flämtande ljuslågan; Ett eget uttryck gafs härigenom åt bilden. Guds moder tycktes blicka ned på den bedjande och. böja sitt blida ansigte emot honom. — Moder; moder — fortsatte den bedjande — lägg din hand på min hjessaoch känn hur