Dagens Nyheter – 15 maj 1867, sida 2

ulfven red bort efter flera, men de skola komma för sent: De båda ryttarne i stugudörren så godt som krossades under tyngden af Belgsting, som ordentligt kastat sig öfver dem. — Tack Elof — sade han — din hand! Frukta ej, att några flere skola våga sig hit. Allt folket deruppe skulle rifva hvarje fogdeknekt i stycken: Och med ett leende, som tydde lika mycket på förakt som medlidande, gingo de båda männen uppför höjden till kyrkan. Här var messan slut. Afven de döda voro redan utburna och nedsänkte i sina grafvar; och de sis a männen och qvinnorna som öfvervarit högtidligheten gingo just genom kyrkogårdsporten; när Belgsting och Elof skredo der förbi. — Det lyster mig att träda in i Guds hus; Elof — sade den förre — min själ tränger till en stunds ro: Elof svarade intet till en början; utan de följdes åt in på kyrkogården, men då denna var så godt som folktom, stötte han bergsmannen i sidan: — Torde hända, när nu folket dragit sin kos, att den lille och knektarna komma hit tillbaka; sade han. i — Nå väl då — svarade bergsmannen — jag säger då som St. Erik kungen: är det Herrens vilja, så får jag då höra messan på. ett bättre ställe. Kan dock hända att vi slå oss igenom knektahopen, vore den aldrig så stor: — Dermed fortsatte de sin va ilriag ätver kyr kogården fram emot kyrkans! (Förts.)