Dagens Nyheter – 15 maj 1867, sida 1

det som tilldrog sig invid honom återvänd dit. Då drog sig ett svagt leende öfver de allvarsamma dragen. Den lille gjorde en rörelse åt sidan. Jätten nickade, och de försvunno på-sidan om kyrkan. Med lätta steg gick den lille utför höjden; der kyrkan stod, och nalkades ett litet enstaka hus, som låg helt nära stranden af elfven. Här stannade han; men då han såg jätten följa sig; öppnade han dörren och gick in. På spiseln i stugan lågo några glöd; och den lille skyndade sig att kasta ett par vedträd derpå och blåsa upp lågan så att rummet blef ljust: — Ar du ensam, Mårten — sporde jätten. — Och hvarför skulle jag icke det vara? — blef svaret. — Stäng dörren då! Dermed satte sig jätten på bänken och Iutade hufvudet i sin band; liksom han ännu varit snärd i de tankar, ur hvilka han väcktes framför kyrkodörrarna. Den lilles blick for oroligt omkring rummet och stannade med ett uttryck af förvåning på mannen. Han tycktes draga.i betänkande; att störa den tyste och ordkarge jätten. Slutligen sade han: — I kommer i håg, Belgsting, edert löfte! Jätten såg upp och åter drog det der leendet öfver hans anlete. — Hvarhelst du kastar slagrutan bland bergen mellan Wessman och Barken, skall ;du finna silfverraalm, det hörde jag ofta min fader säga — forteatte den lille. — och en. gång träffade jag honom invid Skredbergsgrufvan; det var icke långt före den vandringen åt samma håll, som blef hans sista;