Dagens Nyheter – 14 maj 1867, sida 2

fortsatte sagta sin väg fram till koret, der de fem kistorna nedsattes; den ena invid den andra: Omkring dem tändes vaxljus: Kyrkan var alldeles öfverfylld med folk, men alla iakttogo samma högtidliga tystnad; som på kyrkogården, och när klockorna upphörde att ringa; kunde man för ett ögonblick tagit hela samlingen för en fäntasmagori; en gudstjenst af de döda; en sådan som enligt våra gamla sägner af dem firas vid midnattstid, och skuggorna bredde sig så tunga under hvalfven i den lilla kyrkan; och molnen från prestens rökelsekar stegö i så underliga former upp omkring de fem kistorna; att alltsammans antog färg af något öfvernaturligt: Midt härunder sväfvade begrafningsformeln fram öfver den åldrige prestens läppar. Orden uttalades af en stämma; som sjelf var rörd, och den åstådkom en mäktig verkan på den andäktigt bidande menigheten: Att falla i striden; att falla af ålderdom eller någon annan plötslig olyckshändelse; — det verkar väl sorg i efterlefvandes sinnen, men man tröstar sig dock: Sådan är lifvets gång, menniskan måste en gång dö. Men att; som dessa fem; hvilkas likbegängelse här firades; ryckas bort från föräldrar; från hustrur och barn; ryckas bort i sin lefnads sommar, men icke af ett oblidt öde i stridens hvimmel, icke till följd af naturens kraf, utan stadde i lagligt värf; genom maktmissbruk af lagens vårdare, — det var något upprörande; något som trängde djupt ned i hvarje hjerta och ropade med thordönsstämma: upp att afskudda; (att nedgöra godtycket! Ingen fanns i dettå ögonblick i Skedvi kyrka; som icke kände sig så djupt gripen; Det var; som om genom ett