Dagens Nyheter – 14 maj 1867, sida 2

gen det sorgliga tåget, och under den första halfmilen var det lika ensligt omkring detsamma. Först när de kommit genom Hedemora började folk strömma till från alla vägar och stigar, så att samlingen till slut blef helt talrik: När tåget skred in på Skedvi kyrkogård; fylldes denna helt och hållet af män; qvinnor och barn: Trängseln blef så stor; att klockaren med vigvattensskålen och församlingens pastor; den ärevördige mäster Petrus, hade svårt att bana sig väg: Intet störde dock för öfrigt stundens högtid: Hvarje ansigte som blef synligt, allt efter som tåget skred framåt, bat prägeln af en tung, dyster sorg, i ett och annat till och med gränsande till förtviffan; men ickö en som brusade upp för ögonblicket för att lika hastigt försvinna; utan en som var liksom utmejslad drag för drag; frukten af långa års lidanden. Sjelfva barnen tycktes fatta, att något ovanligt var på färde, och de som buros på sina mödrars armar gömde skyggt sina hufvuden under deras hvita hufvudkläden: Ofvanom dem alla summo doft och högtidligt klockornas toner; de enda som här bestodos. Det var redan sent när tåget nalkades kyrkan. De två milen från Borganäs hade varit låjga: Men aftonen var ovanligt vacker: Stjernorna började tindra på dei mörkblå himmelen; medan en ljum vårzind for fram ölver ängden; smekte sagta den åldrige prestens hvita lockar och flägtade liksom frid öfver alla desse; som sörjde: På något afstånd hördes Dalfelfvens mäktiga brus, der han i okufvadt majestät flöt fram förbi kyrkan: oo oNu skred tåget in genom kyrkodörren och