Dagens Nyheter – 14 maj 1867, sida 1

till honom. Min tanke är dessutom den, att vi kunna fullt förtro oss till den mannen som vunnit Belgstings pris: Ar det derför min tanke, att vi böra följa hans råd: Vi skiljas nu åt, och om söndag kunna soeknemännen lägga råd samman; hvar i sin stad; Om Ersmessodagen i nästa vecka må vi träffas på Kopparberget och föra vårt ärende fram för Engelbrekt. , Alla de närvarande instämde i den gamle bergsmannens ord; och dermed slutades sammankomsten. Blossen släcktes. Bönderna och bergsmännen lemnade så småningom stället och aflägsnade sig åt olika håll. Till slut stodo endast munken och Herrman qvar; — Fromme fader — sade den senare — känner du rätt denne man, som bönderna kalla Belgsting? . — Ja, från denna natt, min, son! — svarade munken entonigt och högtidligt. — Du känner då ej, hvad som vållar hans vrede mot Engelbrekt: I detta ögonblick kan jag icke värja mig från den frågan: hvem af dem har orätt? — Belgsting — ljöd munkens svar; så bestämdt; som om han känt orsaken till de båda männens missämja i grund; — Du vet då... ? — sporde Herrman. — Nej; men jag känner Engelbrekt; och det är nog! — Gud och 8:t Erik — tillade han sedan — vare med dem båda! De äro ädle män; så väl den ene; som den andre. TLyckligt det land, som eger sådane män att uppvisa. Svåraste striden kämpar det stolta sinnet; men en sådan seger; som Belgsting här i qväll vann