— Är då eder tanke densamma som min, så behöfva vi ej länge söka efter mannen. Jag menar att vi behöfva en man, som kan föra oss an med hand och svärd lika väl som med tungan, och mig synes ingen dertill bättre passa, än den rike bergsknapen från Norrbärke. Honom känna vi alla och hav känner oss. Han skall icke hvila förr än lag och rätt åter råder i våra bygder. — Ja; ja — ropade bönderna — Belgsting är vår man; han och ingen annan. Gubben såg åt sidan, der den väldige bergsknapen stod, lutad mot sin långa staf. Skenet från ett af blossen tätt invid upplyste Kans höga gestalt och de stolta, regelbundna dragen i hans anlete: Han stod stilla och hans öga hvilade på marken. Säkert betänkte han sig på hvad han skulle svara: När den gamle bonden nämnde honom och bönderna utropade hans namn, hade han ryckt till; och hans: öga hade flammat upp. Men ögonblicket derefter var han försjunken i sig sjelf och ögat flamvaade ej mera: Kände han sig smickrad af männens hyllning? — Fåfänga ligger somvvingslagen orm omkring menniskans hjerta, Hans orörlighet och tystnad. varade längre; än som var förenligt med männens väntan. Allas ögon sågo undrande på jätteskepnaden, och så tyst var det, att man kunnat Höra sin egen andedrägt. Då hördes från motsatta ändan af männens. krets en djup kraftig stämma afbryta tystnaden. — Skall en biltog man, öfver hvilkens hufvud blodskuld hvilar; blifva höfding öfver fria män?