Belgsting; som kallat oss tillsammans; Ofärden är öfver oss, och fogdens armar växa med åren. Länge hörde vi omkring Siljan endast ryktet tala om nöden och, våldet här nere; och vi tänkte, att det gällde rike man blott, Men de sista. åren hafva fogdens armar nått öfver till våra magra tegar, och -mången bonde, som förut satt på eget hemman, måste nu. svälta till döds eller tigga sitt bröd. Vi hafva lagt råd om saken och äfven talat med männen i grannsocknarna, och äro vi så sinnade; att vi ej längre vilja tåla olag och ofrid; utan gå vi hellre man ur huse. . Så tänka. vi i Mora. — 8Så tycka vi ock. i Leksand. och Rättvik — hördes ett par. bönder: vid. sidan om Morakarlen yttra, sedan. denne tystnat och trädt tillbaka i ringen, N Då steg en gammal. man, fram, Hans, hjessa var kal; men, yfviga silfverhvita, lockar föllo från tinningarne kring hans axlar, och blick och, åthäfvor utvisade ännu både kraft och rörlighet, — ÅArlige man af Dala, — sade han — vi behöfva ej mycket orda om hvad. vi, ständigt hafva för ögonen. Få äro de som kunna minnag lika långt tillbaka i tiden som jag; och jemföra, huru, det fordom var i, våra bygder med hvad som nu blifvit skick, och sed der. Jag minnes. väl från min barndom den ädle och, gode herren; konung Magnus; när han satt på Husaby kungagård eller, på. Norberg, och de rätter han gaf både. åt Kopparbergsmännen och Silfveroch Jernbergsmännen;. och ofta hörde jag min fader tala om tiderna dessförinnan under den stränge kung Magnus Ladulås och den ädle marsken Thorkel Knutsson;