Dagens Nyheter – 11 maj 1867, sida 3

gande stod i begrepp att öppna dörren... Och liksom om hon anat, hvilka som voro derinne, blefvo tonerna så skära och rörande att sjelfva den mörke vch dystre Belgsting måste gömma sitt hufvud i handen. Den tredje dryck, hon ur hornet tog, Skönaste löfven, de bära väl mig! Hon glömde -bort fader, hon glömde bort mor, Ty hon bär en löndelig ånger. Härunder öppnades dörren; och en qvinna visade sig i dörröppningen. Hon tycktes icke se någon i rummet. Hennes ögon voro alldeles uttryckslösa: och stelt tittande framåt. Hon var ej mera ung, men hennes ansigte utvisade en förgången, ovanlig skönhet. Det ljusa håret föll i fria löckar omkring hennes hals och hon hade om hufvudet en krans af enris. En vid kappa omslöt henne, men den lät hon falla; när hon steg in i stugan, och visade då hela skönheten af sin smärta och höga figur. Hon var klädd i en svart kjortel, kantad med rödt och silfver, och om lifvet hade hon en likaledes svart tröja med silfverbroderier. När den sista tonen var sjungen tycktes en gnista lif upplysa de stora ögonen, hvilka liksom af en magnetisk kraft riktades på den förkrossade mannen vid spiseln. Den vansinniga uppgaf då ett genomträngande skrj, och sjönk medvetslös till golfvet. Herrman skyndade att upplyfta henne; men Belgsting sköt honom åt sidan, och med en varsamhet; som gränsade till ömhet och som man knappast skulle tilltrott den starke, jernhårde mannen, tog han henne på sina armar och bar henne fram till bädden; der den gamla qvinnan hvilade, Depna reste sig upp och v